imapig

ur askan stiger röken, formar fram mig, en kontur av 301 arga män.
jag väntar på att världen ska förändras, byter plats på kudden och huvudet och vidgar mina vyer.
håller mig på gränsen men vågar inte riktigt träda över den, somnar bort från verkligheten.
världens sämsta bild, världens sämsta ljud och handligen den existerar inte men intrigen stiger.
innan vi förstod meningen så tappa jag orden då dom satte punkt. som alla bra så tog jag den i ryggen.
när jag väl ligger ner, fan ta er över min gravsten
jag tackar er, slowmotion igenom eftertexterna, jag vill inte missa någonting

min kropp är inte längre vad den en gång var
mina ideal är inte längre vad dom en gång var
den lilla pojken börjar växa upp och bli en man, man kan knappt tro att det är sant att tron var den sanna vägen.
har kollat mig omkring och sett att det fortfarande finns hopp om ett lyckligt slut även under en livstid av tragedier. även om varje dag är en dag närmare den sista dagen så slutar jag aldrig ställa mig själv frågan om varför den dagen kom då du och jag inte längre var vi.
har förståelse för att vi alla nån gång misslyckas men att vi under nån gång i alla fall kommer ihåg och minns lyckan.